MOTIVATION, MÄSTERSKAP OCH MELLO

Ojoj denna vecka har verkligen varit upp och ner både på flera sätt. Från iskalla, busvädermornar, kaos i trafiken och mental motivationskrasch till allt kändes det som!

Såväl kropp som huvud har verkligen strejkat på flera olika sätt efter att ha lämnat värmen och kommit hem till denna kyla och det kändes allt annat än motiverat att gå in mot helgen och en stundande tävling…

Därtill att det var start fredag kl.19.50 gjorde inte saken bättre, då detta typ har varit min normala läggdagstid hela veckan 🙈, då dygnsomställningen suttit i.

Sms till maken efter avprickning innan start och senare under uppvärmning….

Veteran SM: 3000 m – K35/40. Flertalet starka namn som jag kände igen och som sprungit snabbare än mig i andra distanser och därmed noll förhoppning.

Loppet tog fart i ett högt med ändå ok tempo. Jag la mig totalt femma tror jag från början och höll det tempo som kändes ”kontrollerat” för mig. En i vår klass startade väldigt hårt och försvann iväg långt så henne brydde jag mig inte om, men ganska snabbt insåg jag att jag ligger tvåa och jag bara väntade på att de andra som jag visste är starka, skulle komma och springa om mig.

Det gick väl typ 4-5 varv och jag började funderade varför de aldrig gick om, men tänkte jaja de låter väl mig dra då ett tag för att sen ta sig förbi. Mycket riktigt efter ca 7 varv (av totalt 15) så passerade två av de i min klass och jag visste ju att jag hade en till framför mig så då tänkte jag, ok synd jag låg tvåa, men nu blir jag fyra.

Jag försökte att inte bry mig utan körde i min takt och det gick ytterligare några varv innan jag märkte att de drar ju inte från så mycket, utan de tappar ju snarare och jag var efter ett tag nästan i kapp dem. Då låg alla de tre i en samlad klunga.

En av dem var starkare och fick en liten lucka sen och jag minns inte exakt men jag tror det var runt varv 11 jag sen kände att nej nu får det bära eller brista nu testar jag att gå om de två som verkar sacka lite, (men hade tänkt att då får de säkert upp farten igen!)

Det hände dock aldrig och när det var ett varv kvar provade jag trycka lite till för att gå ikapp ettan och försöka gå om. Hon kontrade dock snabbt och var stark och kunde sen hålla undan in i mål.

Jag var dock väldigt överraskad och nöjd över att: 1) inte komma sist och 2) t.o.m ta en medalj, på en tid över förväntan! (10.46.66).